”Den rättfärdige tar hand om sina djur (känner och har medlidande med dem), ” Ordspråksboken 12:10a Svenska Kärnbibeln
Tillbaka till februari 2024.
Kirra sörjde. Kirra den söta lilla ulltussen en Pomerian hade nu dubbel sorg. Först i januari sörjde hon pappa. Ja hon var sig inte riktigt lik efter att pappa försvann från hemmet. Blev mer orolig.
Men mamma fanns ju. Kirra älskade mamma. Nästan mer än hon älskade mat. Matstunderna var annars dagens höjdpunkter. Varje gång hon skulle få mat, dansades det och togs förväntansfulla hopp. Det skälldes små glädjetjut, alltmedan hon skuttade runt av översvallande glädje i köket. Från köksbordet till spisen, sprangs det åtskilliga gånger, innan hennes goda belöning serverades i en skål på golvet.
När mamma somnat in var dansens tid förbi. Kirra höll sig i sitt lilla bo och krypin hon kom knappt ut därifrån. Jag försökte med att servera maten i köket. Hon kom inte dit. Serverade den nära hennes krypin. Ville inte smaka. Lockade med godsaker som hon gillade. Utan någon framgång. Då hon på sin höjd nosade i matskålen, försökte jag med med olika knep locka henne att äta. Gick från att servera den färska maten några gånger om dagen till många gånger om dagen. Små pytteportioner varje gång. Lite, ytterst lite, hamnade i magen på den lilla vovven.
Hon letade sig till sitt andra lilla krypin efter några dagar, när en av mammas väninnor var på besök. Då ville hon till och med sitta i hennes famn en kort stund. Kanske kände hon igen henne från tidigare besök? Annars drog hon sig undan. Hon höll sig för sig själv och i stort sett ignorerade mig. Jag fick hämta henne och bära ut henne, så hon kom ut för att göra sina behov. Hon sörjde.
Kirra var gammal, och inte i särskilt god form. Vi visste, mina bröder o jag, att hennes snart trettonåriga liv snart skulle ta slut. Nu var hon tyngd av sorg och saknad.
Jag beställde tid och tog turen till veterinären fredagen efter mammas bortgång. Det märktes så tydligt att hon var i sorg. Jag tyckte så synd om henne och hon blivit så förändrad.
När jag kommer till veterinären och sätter henne på britsen, så frågar personalen lite om hunden. Vanliga frågor. Vänliga frågor. Jag var ju inte ägaren, men hade med alla papper.
Berättar att båda mina föräldrar lämnat oss den senaste månaden och att hunden är i sorg och då…brister det för mig. Jag storgråter. Var verkligen inte beredd på att jag skulle göra det. Inte här. Inte nu. Med ens kommer allt över mig. Sorgen. Overkligt. Föräldralös. En månad.
Kirra var redo att lämna – hon var färdig med jordelivet
Personalen är fantastisk. Varma. Vänliga. Förstående. Efter en stund lämnar de mig o Kirra.
Under tårar fyller jag i de papper som behövs skrivas på. Jag sitter på en stol vid britsen, där alla blanketter ligger. Kirra sitter på samma brits i den andra änden. Då händer nåt oväntat. Kirra som inte visat några känslor, inför mig, under veckan kommer fram och slickar min hand. Vilken tröst! Det var som att hon ville säga ’det är okej’. ’Du gör rätt’ ’Jag vill det här’ ’ ´Jag vill komma till dem’ Det var iallafall så jag tolkade gesten. Jag fyller i papperen under tårar.
När sedan det var dags att somna in ville hon krypa upp i min famn.
Det blev ett fint avsked. Jag kan se dem alla tre nu tillsammans. På den gröna ängen. Med vatten. Där de har ro. Där de är tillsammans.
