Ännu ett samtal till begravningsbyrån. Ännu ett samtal med församlingsprästen. Ännu en gång ska kapellet bokas. Ännu en gång ska sånger väljas. Programmet sättas. Blommor och dekorationer planeras. Fika ordnas.
Först skulle det berättas för alla om mammas plötsliga bortgång. Samtal efter samtal, som min bror och jag delade på att ringa. Alla vi talade med blev lika bestörta och förvånade och berättade om vilken stor del mamma hade i deras liv. Mamma var som en syster, en vän, en som alltid ställde upp. Mamma var den som gjorde mycket för de flesta, var den bild som växte sig allt starkare.
På tisdagen besökte jag, för andra gången detta år, begravningsbyrån. Det var en så märklig känsla, sist var jag här med min ena bror och mamma. Denna gång gällde det mamma, dessutom kom jag ensam, då min bror var tvungen att åka hem och jobba. Den enda fördelen var att nu visste jag lite mer vad som väntade och det ger också en form av trygghet. Begravningen skulle nu planeras efter att min bror som bor i Kanada skulle kunna vara med.
I övrigt ville vi syskon, att det skulle bli som pappas, i Markoms kapell i en mindre krets. Nu fick begravningen ske på en måndag, en ovanlig dag för begravning, då det ska passa arbetsvecka för präst, kantorer och andra inblandade. Vi fick ett fantastiskt bemötande av alla inblandade, som flyttade lediga dagar och kunde tillgodose våra önskningar.
På pappas begravning var vi väldigt få på, mycket för mammas skull, hon var väldigt trött och slutkörd när pappa gick bort. Vi var tacksamma att vi gjorde på det viset, nu när mammas liv här på jorden tog slut veckan efter. Vi hade sparat på hennes krafter så gott vi kunnat. Mammas kropp var slutkörd, det var den som satte stopp. Hon var full av planering inför framtiden. Ville börja med syprojekt. Pratade om att sätta upp vävstolen. Kanske börja aktivera sig i vävföreningen igen.
Då mamma hade många nära vänner som hon höll kontakt med beslöt vi att ha en något större begravning denna gång, så vi inbjöd dessa. Sedan drog vi en gräns för denna gång för vi var trötta, ledsna och tagna. Vi kanske missade någon (förlåt isåfall), vi tog med en kusin som fick representera den finska sidan. De val som gjordes, var utifrån hur vi kände och visste då i vårt sorgeläge. Precis som med pappa hade mamma önskat att minnesgåvorna skulle tillfalla Markoms kapell.
Dekorationerna till de båda begravningarna gjorde och planerade jag, så även begravningsprogrammen. Pappa, som älskade skog och naturen, och odlade mycket, samt gjorde lite hantverk i trä och näver. Mamma som sydde, vävde, hade gröna fingrar och älskade blommor. Dessutom bakade hon, som avkoppling. Jag minns en gång när hon rest de nästan hundra milen till småland och var trött; -Följ med oss ut till stranden en stund, sa jag, det blir skönt i det fina vädret. – Nej jag är lite trött efter resan, sa mamma. När vi kom hem hade hon bakat fyra sorters kakor!
Hon hade bakat en av sina paradkakor – drömmar (visioner som min man kallar dem) små spröda, goda som alla älskar, dagarna innan stroken. Jag frös in den lådan och de serverades på begravningen.
En vän skickade en sång, I din himmel av Sonja Aldén. Jag lyssnade på den säkert tjugo gånger om dagen, så vacker text och jag tyckte mer och mer att den stämde in så bra på mig. För efter den första omtumlande veckan kom jag in i ett lugn och en frid, som jag vet kommer från Gud, men som också jag ser att jag fått från mamma,
Kantorerna sjöng den som duett på begravningen och en strof lyder:
Av alla tecken man kan få Från nån vars klocka slutat slå . Lyser det starkaste just nu. För lugnet som jag fått, det hade du
Den här friden kan du också få del av:
”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.” Johannesevangeliet 14:27 SFB15
Du har tillgång till den friden, öppna dig och ta emot den.
Blessings// Kick
